Familj - Vänner
I hela mitt liv har jag känt mig ensam. Ensam som yngst i en syskonskara på 4. Ensam som kristen i skolan. Ensam när alla hade en bästis och jag bara hade många vanliga kompisar. Ensam för att jag var retad i skolan och ingen sa ifrån. Ensam för att min adhd och utåtriktning fick mig att känna mig annorlunda. Ensam utan syskon på varenda familjeresa och utan en stor släkt som kom för att fira min födelsedag. Ensam i familjen om att inte ha ett snajdigt jobb att skryta om eller barn. Ensam för att jag varken passade in bland mina festarkompisar eller i kyrkan. Ensam för... att jag är jag, kanske.
Men de senaste 4 åren sen jag flyttade till Nässjö har dom kommit en efter en, vännerna som älskar mig för den jag är. Vännerna som jag vet bryr sig om mig med allt vad de är och har. Jag är så tacksam för min bönegrupp, för min församling, för mina kollektiv-vänner, för mitt tjejgäng i skolan, för Elin och Emelie.
I min strävan efter att vara någon och en del av helheten har jag alltid varit rädd för att missa saker, trott att jag är så otroligt lätt att byta ut. Men jag har landat, i mig själv, i livet, i min tro och i tilliten till min familj och mina vänner. Jag vet att dom tycker om mig för den jag är och att jag är värdefull för att jag är jag och det är du också!
